Orrspel - Allmänt

Sorry this page is not translated to english, try google translate

Det som gjort orren så välkänd är tupparnas vana att samlas för gemensamt spel på mossar, sjöisar, inägor eller andra öppna platser. Orrspelet pågår som intensivast i april och maj och kulminerar under de så kallade "hönsveckorna". Under denna knappt tre veckor långa period besöker traktens hönor spelplatsen för att para sig. Men för tupparna är en stunds samling med några enstaka spelstrofer på arenan nästan regel från september till mars.

Varje tupp hävdar under spelet ett revir. Detta betyder att den varje morgon försvarar samma lilla yta mot andra tuppar. I arenans utkanter finns de ettåriga tupparna. Deras spelaktivitet brukar vara låg. De fåtaliga centrala tupparna står för det stora flertalet av parningarna. Dessutom finns "skvaltorrarna" det vill säga ettåriga orrtuppar som spelar ensamma, ofta i en trädtopp, långt från spelplatsen. De kan dock utgöra mer än hälften av alla orrar i ett område.

Spelet är en tämligen oblodig fest, visserligen pucklar tupparna på varandra med vingarna, men  det är mera en styrkedemonstration än ett slagsmål. Spelet inleds med upprepade blåsande "tjoo-yysch" som snart övergår i det bullriga kuttrandet med inslag av ett gnäggande stridsläte just när tupparna drabbar samman. Hönslätet är ett snabbt kacklande.

Orrspelens storlek varierar starkt. Vanligtvis besöks ett spel av mellan 5 och 10 tuppar, men små lekar dominerar i antal. Däremot svarar de stora spelen, i sällsynta fall upp till 50 tuppar, för en stor andel av alla orrar.Diagrammet visar att de flesta spelen är mycket små, endast 2-5 deltagare. Stora Bötet, som under flera års tid kunnat redovisa spel med 20-25 deltagare, gör att lokalen kan klassas som en av Sveriges förnämsta. 

Tiden som tillbringas på spelplatsen varierar kraftigt under olika delar av året. Som mest spelar vissa tuppar mer än 6 timmar under hönsveckorna mot bara några minuter på morgonen under vintern. I likhet med tjädern lever orren i promiskuitet, det vill säga att tupparna parar sig vanligen under en och samma säsong med flera 
hönor och hönorna med flera tuppar. Detta för att för att försäkra sig om att samtliga könsmogna honor blir befruktade.

I sällsynta fall parar sig orren med andra hönsfåglar. Den mest omtalade är rackelhanen, vars fader vanligen är en orrtupp och modern en tjäderhöna. Könsförhållandet kan också vara det motsatta. Kycklingarna från dessa äktenskap är med få undantag sterila. Fågeln liknar både en orrtupp och en tjädertupp. Den saknar dock helt tjädertuppens gröna glans på bröstet. Spelställningen är också mer lik orrtuppens än tjädertuppens. Stjärten hålls dock under spelet nästan lika upprätt som en tjädertupp. en när den fäller ned stjärten märks genast orrtuppens lyrform, medan de undre stjärttäckarna inte är vita som orrtuppens utan tvärbandade i 
svart och vitt som hos tjädertuppen.

Rackelhönan liknar också i viss mån orrhönan men har en mycket grundare stjärt än denna. Spellätet är kusligt rosslande eller rapande, som om den försöker spela likt orrtuppen, utan att få fram ett enda orrljud. Det blir bara ett torrt, smått ihåligt och liksom med stor möda frampressat "arr arr arrr rrrrrrrr". Det kommer stötigt och vibrerande och åtföljs av ett mycket svagt gnissel samtidigt som tuppen burrar upp 
halsfjädrarna och knycker med huvudet likt tjädern.

Allmänt om Orren - Teotrao Tetrix

Orren är minst lika skygg som sin större släkting. De avslöjar emellertid sina aktiviteter på ett helt annat sätt än tjädrar och brukar höras kilometervis. Vanligtvis låter det som om det var fler tuppar inblandade än vad som verkligen är fallet och i själva verket är de flesta spelen små.

Som bekant har den blåglänsande svarta och vita orrtuppen en stor röd valk över vardera ögat. Stjärten bildar en magnifik lyra. När tupparna under sitt spel släpar vingarna och breder ut stjärten i hela dess bredd, bildar de undre stjärttäckarna en lysande vit rosett. Vingundersidorna är också vita och i flykten lyser deras breda vita vingband lång väg. Tuppens vikt ligger på cirka 1.2 kilo.

Hönan är något mindre än en tjäderhöna och väger cirka 0.8 kilo. Hon har lika spräcklig dräkt som denna men hon är mörkare och inte lika roströd. Dessutom har orrhönan ett tydligt vitt vingband och antydan till kluven stjärt.

Orren är en utpräglad stannfågel. Det längsta avstånd som återfunna ringmärkta orrar förflyttat sig är cirka 3 mil. Den totala orrstammen beräknas till cirka 1 000 000 djur, av dessa skjuts 5 % eller 25 000 fåglar.I de norra delarna av Skandinavien har man noterat att förändringarna i orrarnas antal har varit regelbundna till sin natur med 3 till 4 år mellan två goda eller dåliga år (förekommer ej i södra Sverige). Dessa svängningar löper parallellt med sorkarnas förekomst. De flesta av de vanliga 
rovdjuren i Norden är i stor del beroende av ett fåtal bytesarter för sitt uppehälle och för att föda upp sina avkomma. Det viktigaste bytesslaget är sorkar och andra smågnagare. Då en kraftig nedgång av sorkstammen uppstår övergår rovdjuren till alternativa byten, där ibland skogshöns. Vuxna skogshöns är dock inget alternativ för rovdjuren, men det är däremot ägg och kycklingar som är minst lika lätta att fånga och äta som sorkar. Följden blir att bristen på sorkar, via rovdjuren, orsakar ett kraftigt avbräck i skogshönsens häckningsframgång. 

Även om rovdjuren är betydelsetulla när det gäller att förklara de regelbundna svängningarna, kan man inte utesluta andra faktorer, bland annat födan. Viktiga foderväxter för skogshönsen, som till exempel bärris och ljung, varierar i tillväxt och även kanske i näringsinnehåll mellan olika år.Även vädret påverkar orrarnas häckningsframgång. Kraftiga bakslag i vädret under den tid äggen kläcks, med mycket regn eller snöslask och temperaturer strax över noll är mycket allvarligt. 
Sådana extrema väderleks förhållanden kan nästan helt spoliera kyckling produktionen. Dessa svåra år är dock mycket sällsynta.

Man kan lätt avgöra om tuppen är ung eller gammal genom att studera ögonvalken och den lyrformiga stjärten. På spelplatsen ser man en tydlig skillnad i kroppshållningen. Ungtuppen sitter ofta i ett träd bredvid arenan och gör inte mycket väsen av sig, medan de som har hög rang bröstar upp sig och försöker försvara sin placering i mitten av spelplatsen.

Orrhönans år

Under april splittras vinterns små grupper upp helt och efter att ha blivit befruktade börjar varje höna ett liv som enstöring. Under sista halvan av april börjar man runt soluppgången höra ett starkt, det kan ibland höras kilometerlångt, nasalt kacklande läte. Detta läte markerar "här är jag - kom inte hit" och pågår till dess äggläggningen börjar. Orrhönsen hävdar alltså revir. Reviret ligger ofta kilometervis från spelplatsen. Lyckas häckningen utnyttjar hönan samma område år efter år.

I den grunda bogropen som hönan krafsar upp kan man finna löv, strån, ormbunksblad och någon gång fjädrar. Gropen är nästan alltid väl gömd bland gräs och ris eller under nedhängande grenar. De 3-16 oftast 7-10 äggen är något mindre än tjäderns ägg, men liksom dessa ljusgul-rödbruna med större och mindre gulgrå/kastanjebruna fläckar och prickar.

Äggen läggs i maj och ruvas i 26-27 dygn enbar av hönan, som också tar vård om kycklingarna. Dessa börjar själva ta föda efter 3-4 dygn, kan flyga kortare sträckor redan efter 7 dygn och blir självständiga efter omkring 4 veckor. Vanligen upplöses emellertid inte den enda årliga kullen förrän i september.

Kycklingarna livnär sig första tiden på insekter, främst fjärilslarver, skalbaggar och myror. Därefter ökar andelen växtföda, till exempel späda blad och andra växtdelar, senare frön och bär och under hösten björkknopp samt vintertid barr. Därtill sväljer orrarna regelbundet ganska stora kvantiteter grus, vilket hjälper till vid nedbrytningen av den svårsmälta födan. Rekordet lär vara 23 gram eller  
1 090 småstenar i en enda orrmage.

För orrhönan själv är första tiden av ruvningen mycket farlig. Under denna tid äter rovdjur, framförallt duvhök och räv, upp ungefär 35 % av alla ruvande hönor. Denna extremt höga dödlighet, som varar under några få veckor, är 15 gånger så hög som den som råder under resten av året.

Fåglarna tas inte på boet, utan under de korta födosöken i närheten av boet. I samband med att äggen kläcks upplöses hönornas revirsystem. För att minska risken att bli uppäten av rovdjur, undviker kullarna varandra om de skulle mötas. Under sommaren slår sig också hönor som misslyckats med häckningen ihop och börjar så åter inleda höstens och vinterns liv i smågrupper. Dödligheten under denna tid är låg och motsvarar cirka 3 % per månad. Under ett helt år dör ungefär hälften av alla vuxna orrhönor, men lika många har kläckts under våren.

Orrtuppens år

Denna skillnad hör samman med den ansträngning som det dagliga intensiva spelet innebär. De gamla tupparna som varje dag tillbringar flera timmar på spelplatsen minskar i vikt med 7 % bara under de två veckorna i april/maj som hönorna kommer till arenan för att para sig. Liksom hönorna dödas tupparna under den tid då de söker föda och inte på spelplatsen. Där är tupparna istället mycket säkra. Om den är 
öppen blir tupparna praktiskt taget aldrig tagna av rovdjur.

För tupparna fördelar sig årets händelser och riskperiod på ett helt annat sätt än hönornas och skiljer sig dessutom åt beroende på ålder och social status. Under lektidens mest intensiva del, från slutet av april till början av juni, dör åtskilliga av de gamla, mer än tvååriga, tupparna. Medan de ettåriga tupparna då har mycket låg dödlighet. 

Efter lekperiodens slut skingras spelgruppen och tupparna lämnar spelområdets närhet och framlever resten av sommaren i ensamhet med dina ruggningsbestyr. I slutet av augusti samlas de dock åter i närheten av spelplatsen och resten av hösten liksom under vintern får denna besök en kort stund nästan varje dag. Förr sa man i Vingåker att när spel hördes under hösten skulle det komma snö inom sex veckor.

Sent på året, då höst övergår i vinter, finns en topp i tupparnas dödlighet. Men då drabbas istället yngre orrtuppar, framförallt årets ungfåglar men även de drygt ettåriga tupparna. De minimeras då av ett starkt rovdjurstryck. Men varför är det nu precis tvärtom mot på våren då det var de gamla tupparna som dödades?

Orrtupparna lever i flock under höst, vinter och vår. Kärnan i en flock är samma fåglar som utgör själva orrspelet.För medlemmarna i en sådan flock finns åtminstone tre anledningar till flocklivet. För det första är djur som lever i flock säkrare för rovdjur än ensamma individer eftersom det finns fler ögon som håller uppsikt i flocken. För det andra bör de äldre medlemmarna ha bättre kunskap om var lämplig 
vinterföda finns och var det finns gott skydd. Till sist är ett deltagande i flocklivet en inkörsport till att avancera  i "karriären" och så småningom få tillgång till hönor under leksäsongen. Det är de äldsta tupparna som befruktar merparten av hönorna.

Eftersom det i orrflocken finns en tydlig hackordning och att avancemang  i denna hackordning främst sker efter ålder, är det därför viktigt att försöka bli medlem i en flock. Men den strikta hackordningen leder också till konkurrens om platserna i vad man skulle kunna kalla sociala överlevnads grupper. Denna sociala kontroll kan alltså leda till att ungfåglar liksom de drygt ettåriga tupparna utestängs från grupplivet. De löper då större risk att drabbas av rovdjur genom att de inte i tid upptäcker dem och ej får hjälp att hitta till de goda och säkra matställena.När väl vintern kommit på allvar är tupparnas överlevnad god ända fram till spelsäsongen. Vintern i sig är med andra ord inte all den flaskhals man tidigare trott. Flaskhalsen är 
istället att bli socialt accepterad.