Renovering av hästvagn

Katta har kört en del bröllop senaste åren och 2005 fick vi möjlighet att köpa en egen hästvagn. Den hade stått på höskullen i massor med år när den åter fick se dagens ljus. Säljaren, Birgitta Wevel i Vrena, intervjuade sin 92-åriga faster och hon uppgav att vagnen köptes in till gården runt 1920 från en nämndeman i Bettna. Hon minns inte namnet, men hon tror han bodde på Dalby eller möjligen Hagby. Birgitta hade också ett fotografi på när hennes släktingar framförde den för sista gången. Det var på deras silverbröllopsdag 1937! Sedan dess har den alltså stått stilla.

Det var ett tjockt förmultnat dammlager över hela vagnen. Mycket av färgen på plåtdetaljerna hade rostat bort. Otroligt nog var hjulen i bra skick och vi bedömde att den skulle kunna gå att få väldigt fin om man lade ned tid på den.

Lägligt anordnade Vagnshistoriska föreningen en renoveringskurs på Öknaskolan 2006. Vi var 9 elever som på 5 dagar skulle få lära sig grunderna i hur man renoverar upp en gammal vagn. Vår lärare var Lars Michelsen från Danmark. Han håller på med vagnsrenoveringar på heltid och visade sig vara mycket kunnig. Först gick vi runt på och tittade på de objekt som vi tagit med. Här fick vi bland annat veta att det inte var en Viktoriavagn vi hade införskaffat utan en promenadvagn. Skillnaden är att på vår vagn var det möjligt att skruva bort kuskbocken och köra vagnen från sittkorgen. En Viktoriavagn har fast kuskbock.

Alla brann av iver att få komma igång och skruva isär vagnen. Magistern påpekade vikten av att inte rusa iväg för fort. Har man köpt in en fin vagn i syfte att köra bröllop tyckte han att man inte skulle göra ett hafsjobb, utan verkligen lägga ned tid så den blev bra. 

Vi blev instruerade att noga dokumentera hur delarna satt fast innan vi började skruva isär. Magistern visste av erfarenhet att det är lätt att plocka isär, men att få tillbaka dem som de satt är värre. Framförallt då projekten för en hobbyrenoverare ofta tar mycket lång tid, ofta flera år. Nedan ser ni till exempel kopplingen mellan mittersta och bakre fjäderparti som snart kommer skruvas isär till ett flertal liknande delar.

Det som är helt naturligt när man skruvar bort en sak kan vålla mycket problem senare. Vilken var höger respektive vänster, främre eller bakre. Ska skruven sitta inifrån och ut eller tvärtom. Ovan ser ni hur främre fjäderpaketen monterats bort från undre kranspartiet. Sedan ska respektive paket tas isär i sina åtta fjäderblad plus bultar. Till höger är det övre bakre paket som tagits isär för att kunna blästras 
enskilt.

Vagnsmakaren som gjort vår vagn hade mycket prydligt märkt upp alla delar med stansmärken och numreringar. Det kan dock vara svårt att se dem eftersom delarna är övermålade och rostangripna. Till exempel var varje fjäderblad stansat. Prickar på fjäderblad som var till höger bak överdel och streck för höger bak underdel. Allra översta bladet en prick, nästa två prickar o s v. De var dock viktigt fotografera och att föra noteringar om hur de var monterade. När hela vagnen var isärplockad skickades all metall för blästring så all gammal rost försvann. Då syntes markeringarna ännu bättre.

Att måla om en hel vagn är ingenting man gör på en vecka. Lars rekommenderade att vi skulle satsa på att bli klara med en av dörrarna. Detta för att få del av alla moment i uppbyggnaden av en ny yta på trä konstruktion. Andra hade svårare projekt med sig. Här ser ni hur Lars hjälper till att lösgöra metallbandet ett hjul. Det hade blivit glappt mellan metall och hjul varför bandet togs loss och kortades av. 

Kursen innehöll även en snabblektion i läderkunskap och olika tekniker som kan komma ifråga när man renoverar en vagn och seldon till dessa. Detta var dock bara en förevisning då denna kunskap är en hel vetenskap i sig. Till höger ser ni vår vagns skärmar som just kommit från blästring. Direkt lades ett tjockt lager Biltemas tvåkomponentspackel på synliga ytor för att få släta ut alla småskavanker och få en bra att bygga vidare på.

Här inspekterar Lars randningslinjerna som nyss målats dit på en gigg som reno-verades. En del kursdeltagare hade varit med även förra året och kommit en bra bit på väg på sina objekt. Det hade dock inte blivit mycket gjort tiden där emellan. Det är så mycket annat som ska göras hemma på gårdarna att man aldrig får tid till dylika hobbys.

Annars var första momentet att all metall skulle strykas med utspädd rostskydds-färg. Som synes blev det många delar. Under tiden färgen torkade kunde man gå runt och titta på övriga kursdeltagares projekt.  

Man insåg då hur mycket tid varje moment tar. Vissa vagnar började dock inta sin slutliga färg.

Lars förevisade hur man lägger tillbaka ett förkortat band på hjulet igen. Diesel och sågspån antändes och metallringen hettades upp så att dess omfång vidgades. Då gick det lätt att lägga på det igen. Sedan snabb avkylning så att metallringen krympte på igen och satt fast. Det låter enkelt, men är nog ingenting för oss nybörjare. När man kortar järnbandet gäller det att anpassa dess omkrets väl. När ringen kyls ned spänner den med hög kraft ihop hela hjulet och har man kapat bort för mycket kan träekrar och annat lätt ta skada. Man kan bara göra denna operation en 3-4 gånger, sedan måste man byta hjul. Det är av denna process vagnshjul ofta är tallriksformade.

Alla trädetaljer hade målats med linoljefärg. Varmluftspistol och skrapa var redskapen som gällde.

När vi köpte våran vagn var den i det närmaste komplett, men sittdynan till korgen saknades dock. Sannolikt hade mössen förstört den så illa att den kastats. Vagn-shistoriska ordnade en kurs i Säter där eleverna fick professionell hjälp med skinn- och tygprojekt.  Det första att göra var att så noga som möjligt göra en mall hur stor dynan skulle vara. Gamla dynor var ofta stoppade med tagel och i modern tid finns
så kallade tagelmattor. Det är en blandning av tagel och skumgummi.

Till höger ser ni vår lärarinna Susanna instruera Berit. Hon sa direkt att göra dynor av skinn inte är helt lätt. Hon rekommenderade därför att man började öva på tygdynor då detta material är mer lätthanterligt och framförallt billigare, om man skulle råka klippa fel.

Principen var att göra en underdel och en överdel och en sidoremsa och sedan sy ihop dem till en påse. Det låter kanske inte så svårt, men det är inte lätt att få till den exakthet som krävs. Man vill ju inte ha veck eller överflödigt skinn. Det var viktigt att försöka få ut stoppningen i hörnen så dynan fylldes ut. 

För att matcha det fina ryggpartiet tillverkade vi egna skinnknappar som syddes rakt igenom dynan. Det var viktigt att placera ut dem jämnt och att alla knappar syddes fast lika hårt för att få ett snyggt utseende. 

På bilderna från dyntillverkningen ser ni ett grönt kanttyg. Det visade sig vara stadgat med tidningspapper. Det var tydligen en blaska som hette Tiden. Tyvärr gick det inte någonstans att utläsa tryckår för tidningen, men två månaders prenu-meration kostade 1.80 kr så det var nog runt sekelskiftet. Det skrevs mycket om det kommande riksdagsvalet och diverse kandidater till valet. Genom noggrannare efterforskning kan man nog reda ut när vagnen tillverkades.

Hemmavid hade jag under sommaren ägnat mig åt att bygga upp en snickarverkstad. Det blev ett perfekt utrymme att vara i när jag fortsatte med mitt vagnsprojekt. Alla träytor målades med många lager med vanlig V-grund färg. Det mesta av detta slipades sedan bort och på så sätt försvann alla ojämnheter. Det är otroligt hur många ytor det finns bara på ett vagnshjul.

Man tyckte först att det var roligt att äntligen få börja med ytfärgerna. Man började få en känsla av hur vagnen skulle komma att se ut. Vagnen hade alltid varit svart med gröna inslag och vi bestämde att så skulle den vara även i fortsättningen. I grunden svart med vagnsgröna speglar i sittkorgen och på dörrarna. Vi hade förstås en drömbild av den perfekt renoverade vagnen även om detta var vårt första objekt. Det
visade sig dock att det var oerhört svårt att måla de stora ytorna. En grundför-utsättning är bra penslar och sådana införskaffades en efter en utan att man ändå var riktigt nöjd med resultatet. Billigare penslar släpper borst och det blir katastrof. Det är också av oerhörd vikt hur man blandar färgen. Färgen måste tunnas ut så att den flyter ihop efter penseldraget. Man vill ju inte ha märken efter borsten. Samtidigt uppkom snabbt rinningar på de icke plana ytorna. Framförallt de välvda plåt-skärmarna målades om hur många gånger som helst innan man blev nöjd. Man använder också mycket slippapper 240 till 320 mellan lagren. Eftersom grundfärgen ska ha en annan kulör ser man direkt när man slipat för hårt. Delarna ser därför under processen ut som en fläckig hyena. Vi gjorde enligt vår läromästare ett ganska brutalt avsteg från originalet då vi dekorerade korgspeglarna. Vagnar från den tiden var dystert målade i mörka färger. Vi ville dock ändå lätta upp stämningen lite grand
med tanke på att vi skulle ha den att köra bröllop med. 

På undersidan av kuskbocken hade snickaren signerat sitt verk, men tiden som förflutit hade blekt ned skriften till i det närmaste oläsbara. Vi fyllde i de bokstäver vi såg, men kunde inte tyda hans namn.

Det är av stor vikt att rätt hjul kommer tillbaka till rätt axel. Det var inte några problem på vår vagn då allt var väl uppmärkt. Vi fick lära oss att vår vagn hade helpatentaxel. Förutom axeltappen och hjul finns en skinnfläns som ska sitta längst in. Sedan på med hjulet. Därefter en speciell konformad bricka. Därpå de två låsmuttrarna och sist men inte minst skyddskåpan. Vi hade tur och fann original-nyckeln i vagnskorgens verktygsfack. En helpatentaxel skall inte fettas in utan smörjs med olja.

Ytfärgerna som användes är inte linoljefärger utan modernare lackfärger. Givetvis kan man måla med linoljebaserade färger även idag, men den behöver torka länge mellan varje lager. Efter alla misslyckade försök att få till en yta, blev det ganska många lager färg. När jag var nöjd med ytan kom vi till slutfinishen. Vagnen hade varit rikt dekorerade med gröna ränder och så skulle den också bli. Det är mycket tålamods krävande att försöka få till raka linjer. Det är många linjer på varje hjuleker till exempel. Till sist slutförseglade jag alltihop med ett par lager lack och fick på så sätt ett väldigt djup i ytan. Som ni sett på bilderna tillverkade jag en speciell ställning för att på ett lättare sätt kunna måla hjulen. Uppenbart var att vagnen inte 
byggts upp av en man. Snickaren hade satt sina signum, fjäderbladen var stämplade med initialer och stänkskärmar och axlar var märkta med verkstadsnamnen.

Då var det till sist dags för återmontering. Trots noggranna anteckningar var det inte helt lätt att skruva ihop delarna. Blästringgrader och färg i gängor gjorde det svårt. Det lyckades dock till sist.

Äntligen kunde vagnen tas ut ur verkstaden så att solens strålar kunde nå den. Nu kunde man verkligen se resultatet av allt slit.

I verkstadens ljus såg den verkligen bara svart ut, men nu kom det vagnsgröna fram och randningen trädde fram.

Än återstod dock en del att göra. Vi lyckades få fram en matchande matta som vi klädde korgen med.

Vi började sedan titta på sufletten som var söndertorkad. Här kommer Kattas intresse för skinnarbete väl till pass. Nytt skinn är köpt och vi ser fram emot att hela projektet får ett avslut. Det blir fint, men många timmar har lagts ner.